Månadsarkiv: maj 2012

Tiden går och så gör jag. Antar jag. Det förändras inte så mycket, även om jag vill det. Jag gillar gamla ordspråk, men det där med att tiden läker alla sår, det vet jag inte längre om det är så väldigt sant. Vissa sår kanske, men inte alla. Sårskorpan lägger sig, men under den blöder det. Saknadens sår, de blöder långt bortom läkning. Kanske ska det så vara. Priset som man ska betala. Jag lämnade smärtan bakom mig, och istället fann jag ondskan. Herreminje, vad dramatiskt. Har nog sett Phantom of the Opera once to many. 

Jag får väl vandra vidare. Lämna det som gör ont, och finna det som skrämmer mig. Osäkerhetens framtid. Inte den ljusnande framtid som vi skrålade om när vi tog studenten 1980. Så många år, så mycket som hänt. Och ändå, så lika livet är. Lite mer självsäker, lite mer envis. Men samma rädsla, samma skräck inför livet. Kanske kanske är det dock så, att i dag stångar jag livet med huvudet först, och tar för mig mer. Kanske ser jag mitt värde mer idag, än jag gjorde då. Ja, så är det. Slå mig i skallen, och jag sparkar dig i arslet.