Månadsarkiv: september 2012

Ibland bara händer det

Vissa nätter är bättre än andra. Man sitter där straxt före 02.00 och har fortfarande halva natten kvar att jobba. Då händer det! Daylight savings inträder. Och vips är klockan 03.00 och det är betydligt kortare tid kvar att jobba. Eftersom det oftast dessutom är fjärde natten i rad, så är det ju som en liten extra bonus 🙂

Sen finns ju förstås den där h.vetes natten när man flyttar tillbaks. Men det behöver vi inte prata om nu, för NU är det framåt som gäller! Sköntsköntskönt!

Drop, cover and hold!

Vi har just haft världens största jordbävningsövning. I skolor, på arbetsplatser, i hemmen. Mer än en miljon människor har kastat sig ner under bord, stolar, vad helst som kan skydda mot fallande saker runt ikring, lagt armarna runt huvudet, och hållt i för brinnande livet. För precis så ska man visst göra när moder jord slår till. Och sen ta sig ut så fort som möjligt. 

Det känns lite konstigt att leva i ett land där såna här övningar behövs….. 

Minnets lurigheter

Minns min första stora, stora kärlek i livet. Första gången jag såg dina vackra ögon, hörde din röst. Det har gått många år sen dess. Men fortfarande minns jag den stunden där hemma i köket i mitt barndomhem. Det hade att göra med en blå ryggsäck, and the rest is history. Vi var så unga, det fanns så mycket i livet att göra, att uppleva, och vi skulle väl inte göra det tillsammans, antar jag.

Det har varit många vackra ögon sen dess, många stunder av kärlek och hetta. Inte saknar jag ungdomens känslostormar, men jag saknar intensiteten. Jag saknar känslan av möjligheterna. Känslan av framtiden som ett oskrivet blad. Saknar kroppens känsla av att kunna jobba, festa, träna, i all oändlighet. Utan värk, utan begränsningar. Sinnets förlustelse i kroppens rörelse, kroppens glädje när den födde sinnets själ. Kanske hade jag inte glatts så mycket på den tiden, om jag vetat hur mycket lärande livet hade i sinnet för mig. Men nog är jag glad för den tiden vi fick, du och jag. Några år som kastade mig ut i livet. Livet som vuxen.

Nu lyssnar jag på musiken vi lyssnade på då, och fortfarande spritter det i kroppen av glädje. Jag vill dansa igen, jag vill känna livets glädje ta fatt i mig och fylla mig med värme och lycka. Minnet lever så starkt i mig. All saknad i livet, alla de kära som gått vidare eller bara försvunnit, alla tårar på min kind. Allt började på något sätt med dig. Hela mitt liv, hur konstigt det än låter, har byggt på det som var då, det som hände under de åren. Det var turbulent, mycket sorg och mycket glädje, många på sitt sätt livsavgörande händelser. Allt hade förstås inte direkt med dig att göra, men det var du och jag då. Du var där. Vi delade det som hände. Så unga vi var, så oförsiktiga med oss. Men jag kommer alltid att minnas dig med glädje. Du min första stora, stora kärlek.