Minnets lurigheter

Minns min första stora, stora kärlek i livet. Första gången jag såg dina vackra ögon, hörde din röst. Det har gått många år sen dess. Men fortfarande minns jag den stunden där hemma i köket i mitt barndomhem. Det hade att göra med en blå ryggsäck, and the rest is history. Vi var så unga, det fanns så mycket i livet att göra, att uppleva, och vi skulle väl inte göra det tillsammans, antar jag.

Det har varit många vackra ögon sen dess, många stunder av kärlek och hetta. Inte saknar jag ungdomens känslostormar, men jag saknar intensiteten. Jag saknar känslan av möjligheterna. Känslan av framtiden som ett oskrivet blad. Saknar kroppens känsla av att kunna jobba, festa, träna, i all oändlighet. Utan värk, utan begränsningar. Sinnets förlustelse i kroppens rörelse, kroppens glädje när den födde sinnets själ. Kanske hade jag inte glatts så mycket på den tiden, om jag vetat hur mycket lärande livet hade i sinnet för mig. Men nog är jag glad för den tiden vi fick, du och jag. Några år som kastade mig ut i livet. Livet som vuxen.

Nu lyssnar jag på musiken vi lyssnade på då, och fortfarande spritter det i kroppen av glädje. Jag vill dansa igen, jag vill känna livets glädje ta fatt i mig och fylla mig med värme och lycka. Minnet lever så starkt i mig. All saknad i livet, alla de kära som gått vidare eller bara försvunnit, alla tårar på min kind. Allt började på något sätt med dig. Hela mitt liv, hur konstigt det än låter, har byggt på det som var då, det som hände under de åren. Det var turbulent, mycket sorg och mycket glädje, många på sitt sätt livsavgörande händelser. Allt hade förstås inte direkt med dig att göra, men det var du och jag då. Du var där. Vi delade det som hände. Så unga vi var, så oförsiktiga med oss. Men jag kommer alltid att minnas dig med glädje. Du min första stora, stora kärlek. 

3 reaktioner på ”Minnets lurigheter

  1. Låter som att du skriver ett avsked. Beklagar i så fall.

    Livet är för mig alla minnen som man samlar på sig. De är dem som är summan av det hela. ♡
    Nej, inte ett avsked 🙂 Snarare en hyllning till ett minne som alltid varit och alltid kommer att vara av stor betydelse för mig. Även om det slutade tokigt, så är det ändå med glädje jag minns den tiden. Man ska vårda sina minnen, för precis som du säger, det är de som är summan av det hela, och jag vill att min summa ska stå på plus-sidan.

    Gilla

  2. Kärlek är alltid minnesvärd och alltid värd att minnas som just det. Hur det än sen blev med saken i slutändan. 🙂
    Så sant 🙂 Och det är ju skönt att vissa minnen blir bättre med åren, för då kan de ge mer glädje än de kanske gjorde när de skapades.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s