Månadsarkiv: mars 2014

Onwards and upwards

Jodå, det går framåt och uppåt. Maken har flyttat till spinalenheten, och det var ett lyft, på alla sätt och vis. Mycket mer hjälp, riktig rehab, och betydligt trevligare omgivningar med fin trädgård att ta sig ut i, stort däck att sitta i solen på, och bananer att räkna 🙂 Ja, det växer bananplantor med riktiga bananer på, just utanför hans fönster. Det sägs att de mognar också, men vi hoppas att han inte får se det, för vid den tiden vill han vara hemma.

Han gör framsteg, tar sig från säng till rullstol och en sån där gåmojäng alldeles själv nu. Han jobbar på och humöret verkar bli bättre för varje dag. Den här veckan hoppas vi på ett planeringssamtal, där det sätts ett datum när han beräknas komma hem igen. Det ser jag fram emot, för samtidigt som han blir bättre och bättre, så blir jag mer sliten… Jag är ju tillbaks och jobbar sen några veckor tillbaks, och det blir inte så mycket sömn eftersom lilleman ska lämnas och hämtas i skolan, lämnas och hämtas hos barnvakt, middag, umgås lite, hälsa på maken, och härom dagen lyckades jag både klippa gräset och tvätta bilen. Det är lite körigt, det är det. Men 4 veckor till ska jag väl klara, sen bör han vara hemma och jag har semester ett par veckor.

Vägen från tanken *Kliv upp från soffan, latmask* tills idag har varit lång och mödosam för oss alla, och än är den inte till ända. Men jag hoppas och tror att i slutändan ska det här kunna vändas till något positivt. Ibland stannar livet oss mitt i steget, för det har något att säga oss. Då bör man lyssna, och det känns som om han gjort det den här gången. Nu är det upp till oss vad vi gör av det. Man kan sätta sig ner och tycka att det är för djälva orättvist, och för jobbigt, eller så kan man se det för vad det är. Livet som pågår, livet som inte väntar och livet som vill förändring. Och sen gör man något bra av det istället.

Vi går ju så sakteliga mot höst nu. Fortfarande varmt på dagarna, runt 24-25 grader, men nätterna kommer tidigt och kylan gör sig påmind framåt morgonen. Lite skönt är det, växtligheten lugnar ned sig, även om jag fortfarande har tomater som mognar, gurka som slingrar och squash som växer som en galning. Men det är gott att kunna gå ut och ta sig lite färska grönsaker till middagen. Vi hann ju tyvärr inte få så mycket fisk att stoppa i frysen, d v s ingen alls, men det finns ju folk som livnär sig på att förse oss med det, så det är ingen katastrof.

Nedan lägger jag ut  lite bilder från sommaren som gick. 

13896553675321389655361077

IMG_20140113_155823kawakawa bay

13896553155611388397033442

IMG_20140115_1538541389735181937

 

 

Bakslag och framsteg

Så klart kom ett bakslag för maken. Det var först några dagar då allt gick riktigt bra, men sen började han få ont i höften. Ännu en ny (olidlig) magnetröntgen gjordes, och man hittade ett par nya fickor med var i höften. Ok, drän skulle sättas in och mer antibiotika. Det var nu man begick det som fick mig att ruttna ihop totalt. Man satte in dessa drän utan mer smärtis, utan någon bedövning, utan någonting! De sattes in under eftermiddagen, och när jag kom upp på kvällen före jobbet så var han alldeles förstörd. Ont som fan, och ledsen. Så på morgonen efter var det jag som gick upp och fick tag på läkaren och så tuggade jag lite taggtråd och framförde mina åsikter om det hela. Sen vart det fart. Smärtteamet kopplades äntligen in, och man satte in mer smärtlindring, så sen dess har det vänt igen. Jag vart rent ut sagt heligt förbannad, för så här ska det inte gå till. Han har gått igenom tillräckligt, och det finns sätt att göra detta på så att man inte behöver ha så ont.

Men som sagt, nu har det vänt igen, och i söndags var han upp i rullstol och vi tog en tur ut i friska luften och åt glass! Det gjorde honom gott, även om han blev trött rätt fort. Tack och lov att han är en envis djäkel! Och i går måndag, så hade han faktiskt stått upp i en sån däringa stå-stödsmanick 🙂 Känseln börjar så smått återvända från höften och ner, det går inte fort, men det händer i alla fall. Och i dag ska visst dränen tas ut.

Det har nu gått 5 veckor sen hela det här drog igång, och jag börjar bli lätt sliten. Mellan lillkillen, besök hos maken, och jobb så finns inte mycket ork kvar. Jag skulle behöva klippa gräset, ta hand om annat i trädgården, städa huset ordentligt, med mera med mera, men jag orkar inte riktigt. Ser verkligen fram emot min 2 veckors semester i slutet av april….

Loooong time, no see….

Ok, den där fisketuren vart längre än väntat. Faktum är, att det vart inte ens en fisketur, det vart en tur till sjukhuset. Inte för mig, men för maken.

Det hela började med en ond rygg, till och från under ganska lång tid. Och sen vart det akut, men inte skulle han in till läkare heller… Till slut, när han bara låg och vred sig i plågor på soffan, så ringde jag ambulans så det inte skulle finnas rum för protest! Nåväl, de kom, han tog in till sjukhuset, och vart inlagd med diverse undersökningar och smärtis galore. Men han vart bara sjukare och sjukare. De hittade en infekterad disk på magnetröntgen, och sepsis, som satt sig först i lungorna,  och även i ryggen.

Sen gick det fort. Han kom in på torsdagen, och på måndag morgon vart det riktigt akut med andningen, så han fick åka ner till en slags högintensiv avdelning för övervak. Men under natten blev han bara sämre och sämre, så han togs till intensiven och intuberades. Ingen kul situation alls. De visste inte riktigt varför det vart så illa, han *betedde* sig inte riktigt som man kan vänta sig. Trots antibiotika x flera under en vecka, så steg temperaturen till 39,6 och upp till 40. Inget vart bättre, och allt var bara konstigt.

Sen kom torsdagen igen, och då slutade han röra på benen. Och då kom förklaringen till allt elände. Man hittade en ansamling av var runt ryggmärgen, och den spred sig snabbt. Akut operation på kvällen, och sen var det bara att hoppas… Oddsen var inte så stora, och det var några dagar som jag aldrig mer vill uppleva. Chansen att överleva var ungefär 40 procent, och chansen att hamna i rullstol var ännu högre.

Men sen vände det sakta och på söndagen kunde man äntligen dra tuben och väcka honom. Det var några dagar med total förvirring för honom, de mardrömmar han gick igenom önskar man inte någon. Men nu är han på avdelning igen, och har sen ett par dagar tilbaks kunnat komma upp på fötter med hjälp, och det går sakta men säkert framåt. Så dryga 3 veckor senare känner jag en viss lättnad, och försiktig optimism. Det är fortfarande en lång väg kvar, men nu kan vi i alla fall hoppas på att det ska gå bra i slutändan….

 Så, det är i korthet anledningen till tystnaden här i bloggen. Det har varit en resa till och från helvetet, och jag hoppas att den aldrig kommer igen… Det har förstås varit lärorikt, både på gott och ont, för mig som sjuksköterska att se det hela från sidan av att vara anhörig, men fy fan! rent ut sagt.

Ska jag ge er ett enda råd från det här, så är det följande: P.r.a.t.a!!! med era anhöriga om hur de vill ha det i liknande situationer. Att sitta som närmast anhörig till en person som inte kan tala för sig själv i en akut situation, är svårt nog, och om man då inte ens vet hur den personen skulle vilja ha det, då måste det vara ännu värre. Eftersom han redan var sederad när det vart akut med operation, var det jag som måste fatta beslut om vad som skulle göras. Var han beredd att leva sitt liv i rullstol? Om det skulle gå fel under operationen, ville han att de skulle *göra allt*, eller vad?

Som tur är, så har vi pratat mycket om det här, och jag visste att ett liv i rullstol var helt ok för honom, men om vi skulle börja tala hjärnskador, så var det en helt annan situation. Om varet spridit sig högt upp, så det var stor risk för allvarliga hjärnskador, eller om det var så illa att de måste börja skära av nerver högt upp, då vet jag att han inte velat vara med mer. Det var inte något lätt beslut att fatta, och under operationen när satt jag där med mina vänner på uppvaket (han skulle inte väckas och skulle inte komma till uppis, det visste vi redan då), då dök tankarna upp… Om han blir förlamad, kommer han att börja anklaga mig då? Om han överlever, med vissa hjärnskador, vem kommer han då att hålla ansvarig för det…OM han överlever… Om han överlever!!!  Det var jobbigt, det var det. 

Den här resan är bara påbörjad. Det har varit en konstig tid, med de djupaste dalar under den akuta fasen, och så har jag fått uppleva vad stöd från mina underbara!!! kollegor innebär. De har funnits där med kramar och samtal, när jag förvirrat mig upp till uppvaket under mina besök på intensiven, de har funnits på fejjan med goa kommentarer, och de har gett mig mat! Massor med mat, för veckor framöver… De har bakat och lagat mat, och jag börjar nästan tro att de gillar mig 🙂 Dessutom, i allt de har gjort för mig, så har de ju genomfört vår stora flytt från gamla lokaler till helt nybyggt, och tro mig, det var ingen liten uppgift de har genomfört! Jag är så tacksam för att få ha dessa människor i mitt liv, de har varit mitt stöd i allt det här, och de fortsätter att vara änglar när jag nu börjat jobba igen.

Och då har jag inte ens börjat att tala om den underbara människan som har tagit hand om vår son under den här tiden. En människa som jag nog ärligt talat inte hade förväntat mig skulle ställa upp som hon har gjort. Men änglar kommer i de mest underliga förpackningar, och när man hittar dem, ska man ta vara på dem. Att veta att han varit omhändertagen och trygg på alla tider av dygnet under den här tiden, det har varit ovärderligt.

En dag, när allt det här är över på riktigt, då hoppas jag att jag kan *pay it forward*. Jag vill inte betala tillbaks vad alla dessa underbara människor gjort för mig, för då betyder det att de är i en liknande situation som jag är, men kanske kan jag en dag ge till någon, vad de gett till mig och då kommer jag att vara innerligt tacksam för att få göra det.