Kategoriarkiv: Jag

Ongoing, going on….

Sorting things, sortingsortingsorting… Well, I try anyway. Can not make myself to sort out his clothes yet. It hurts too much. Trying to hit things head on, keeping my head high, going on, making every day work. Being responsible, making dinner, taking Junior to school, to scouts, ordinary things, every day things, and I guess that is what it takes to keep me sane, in some weird way.  

And then I break down. Crycrycry, wanting to hit something, wanting to just scream. But Nah, Im strong, I can do this. And yes, I will. One day it will be a better day, one day I will move on for real. One day my smile will reach my soul, and I will be ok again. But not now, not today, not tomorrow and not on sunday either…. 

Dont know what I expect, really… Only 4 weeks has passed, today, and I think life would be back to some sort of  normal. Silly huh! 4 weeks, a lifetime and no time at all…. There are so many things that hit me in the face all the time. I hear a song and I cry. I see the doves visiting our pidgeons and I cry. I do the effing dishes, and I cry. I see his stuff, and I can not move, can not do anything but touch it softly and crycrycry…. I make plans, what to do next day, next week, next year…. when ever energy will present it self again. But the plans I make are so connected to what we planned, to what we wanted to do, one day. And I die a little bit, for every plan, every dream, every memory that pops up, every impression, every scent, every thought of it all….. All the One day we should have had…..

One day, that will not come now. No matter how much I want it, the days we planned will not come. The dreams of growing old together is dead. The man that I met and married over 14 short years ago, is gone and I am now a widow.

Fuck that!

 

Slow and steady wins the race…

As I am slowly making my way through the days, I think that life will get sorted one day. I have closed his bank account, sent back the wheelchairs, sorted work roster, been to work to face the demons (i.e memories of days gone by with hubby in there), kept Junior busy (and myself of course) and things are slowly falling in to place.  How ever, I can not make myself to throw his clothes away yet. And I am keeping the artificial leg for the time being, because then I can kick it and curse him for leaving me like this!

I count my blessings every day, my absolutely fantastic work family, my son, my friends back home, my own ability to pick up the pieces when my world crumbles. And today I felt really adult and responsible, because I took out a life insurance (I am Swedish after all, we do insure e.v.e.r.y.t.h.i.n.g if we can 😆)

The scattering of the ashes was horrible. And good. And even funny. Do you have any idea how much ashes they can jam in to a an urn? Well, I can tell you, it is a whoooooole lot! I thought it was never ending, I thought he would fill up the whole river!

But eventually, the urn was empty, and I just hated it! There was my love, my husband, my heart, floating away from me. But there was a little bit that stayed with us, as if he did not really want to leave us…..I threw his hat in, he took that one right away, it sunk and was not seen again. I threw a last smoke too, and that just floated away, I think he wanted to tell me thay he has stopped smoking now….  We released two of our pidgeons, they made one round to honor him before they took off home. It was young birds, he would have loved to see them flying like that for him.

As we walked away, my mobile went off…. I like to move it, move it…. from the Disney movie Madagascar, that we have laughed at so many times and I just cracked up in laughter, Ok my darling, I get it, huh…..

I loved that man, and I hated him. With dedication and with a vengeance. They say opposites attract, and we sure was, but we were a team. I always knew he loved me, and he knew I loved him, to the bitter end. 

”The best you can hope for, is to die in your sleep”

 

On and on :-)

Så här en vecka in på semestern kan man sammanfatta och utvärdera.

  • Semester är skönt
  • Lilla poolen är helt ok, härligt med en swim framåt eftermiddagen på en het dag
  • Bbq är inte fel, inte ens gasbbq. Jag har fått revidera min uppfattning om dessa tingestar efter att vara van vid kol…
  • 25 grader är en behaglig temperatur

Så, keep it coming, and there will be no complaits from this lady 🙂

För att ni ska få en liten försmak på sommaren kommer här några bilder på lite blomster.
IMG_20130127_195928

Röda blomster är fint. Och nej, jag odlar inte pinnar, de är för att hålla kattdj…larna och hunden borta!

IMG_20130127_200119

Sammetspetunior. Eller det heter de ju förstås inte, men de ser ut som sammet :-

tIMG_20130115_191351

Gräddpetunia. Nää, men fina är de 🙂 Ser nästan ut som glass. 

Så, det var lite uppdate om min semester. Jag njuter och har det gott, även  om idag infann sig Den Stora Tröttheten. Men det är väl som det ska vara en vecka in på semestern. Man slappnar av, och det tar ett tag att landa. Då är det skönt att kunna lägga sig och vila en stund, läsa en bok och bara vara ett tag.Lilleman har en vecka kvar på sitt sommarlov, och det är skönt. Haj-jakten  pågår för fullt i poolen, jag joinar ibland för att det är skönt att svalka sig, och kul med ungarna som far runt. Jodå, vi har en liten *extra-unge* så här på lovet. En av Lillemans skolkompisar som av någon anledning helst vill bosätta sig här… En liten rödhårig tjej med skinn på näsan 🙂 Det blir nog folk av de där två med, så småningom 🙂

Hepp!

Pågår: Livet.

Ok, så här dryga 2 timmar in på fredagen den 21 december, kan jag meddela att vi fortfarande är alive and kicking på den här sidan jorden. Ingen undergång i sikte, även om fruktansvärda stormar har drabbat Fiji och Samoa de senaste dagarna. 

I mitt eget lilla liv så går det framåt. Har fått en liten push på jobbet, och det känns väldigt kul. Ibland är det bra att få en ny chef, som ser med nya ögon på sina medarbetare 🙂 Att jag dessutom i och med det får lite mer betalt är inte i vägen på något sätt. Och hemlivet börjar lite trevande rätta till sig också, även om det kostat på. Än så länge tar jag det lite försiktigt med just den optimismen, men just nu lever jag utan ont i magen i alla fall.

Snart kommer ju Tomten med. Det får väl vara som det vill det där med julen, kan jag tycka. Jag går på och jobbar istället, och den natten säljer jag mig dyrt 🙂 Dubbel timtid, och extra dag ledigt senare, det gillar jag. Semestern börjar ju komma i sikte med, dryga 5 veckor ska bli skönt.

Det finns hopp, Hepp!

Minnets lurigheter

Minns min första stora, stora kärlek i livet. Första gången jag såg dina vackra ögon, hörde din röst. Det har gått många år sen dess. Men fortfarande minns jag den stunden där hemma i köket i mitt barndomhem. Det hade att göra med en blå ryggsäck, and the rest is history. Vi var så unga, det fanns så mycket i livet att göra, att uppleva, och vi skulle väl inte göra det tillsammans, antar jag.

Det har varit många vackra ögon sen dess, många stunder av kärlek och hetta. Inte saknar jag ungdomens känslostormar, men jag saknar intensiteten. Jag saknar känslan av möjligheterna. Känslan av framtiden som ett oskrivet blad. Saknar kroppens känsla av att kunna jobba, festa, träna, i all oändlighet. Utan värk, utan begränsningar. Sinnets förlustelse i kroppens rörelse, kroppens glädje när den födde sinnets själ. Kanske hade jag inte glatts så mycket på den tiden, om jag vetat hur mycket lärande livet hade i sinnet för mig. Men nog är jag glad för den tiden vi fick, du och jag. Några år som kastade mig ut i livet. Livet som vuxen.

Nu lyssnar jag på musiken vi lyssnade på då, och fortfarande spritter det i kroppen av glädje. Jag vill dansa igen, jag vill känna livets glädje ta fatt i mig och fylla mig med värme och lycka. Minnet lever så starkt i mig. All saknad i livet, alla de kära som gått vidare eller bara försvunnit, alla tårar på min kind. Allt började på något sätt med dig. Hela mitt liv, hur konstigt det än låter, har byggt på det som var då, det som hände under de åren. Det var turbulent, mycket sorg och mycket glädje, många på sitt sätt livsavgörande händelser. Allt hade förstås inte direkt med dig att göra, men det var du och jag då. Du var där. Vi delade det som hände. Så unga vi var, så oförsiktiga med oss. Men jag kommer alltid att minnas dig med glädje. Du min första stora, stora kärlek. 

Tiden går och så gör jag. Antar jag. Det förändras inte så mycket, även om jag vill det. Jag gillar gamla ordspråk, men det där med att tiden läker alla sår, det vet jag inte längre om det är så väldigt sant. Vissa sår kanske, men inte alla. Sårskorpan lägger sig, men under den blöder det. Saknadens sår, de blöder långt bortom läkning. Kanske ska det så vara. Priset som man ska betala. Jag lämnade smärtan bakom mig, och istället fann jag ondskan. Herreminje, vad dramatiskt. Har nog sett Phantom of the Opera once to many. 

Jag får väl vandra vidare. Lämna det som gör ont, och finna det som skrämmer mig. Osäkerhetens framtid. Inte den ljusnande framtid som vi skrålade om när vi tog studenten 1980. Så många år, så mycket som hänt. Och ändå, så lika livet är. Lite mer självsäker, lite mer envis. Men samma rädsla, samma skräck inför livet. Kanske kanske är det dock så, att i dag stångar jag livet med huvudet först, och tar för mig mer. Kanske ser jag mitt värde mer idag, än jag gjorde då. Ja, så är det. Slå mig i skallen, och jag sparkar dig i arslet.